Äntligen fick jag vara med. Sist låg jag deprimerad i mina kompisars lägenhet i London, utan pengar, utan jobb, utan hopp. 2 samtal fick jag. Pappa: Lyssna, hör du?. Ida: Lyssna, hör du? Ja jag hörde och föll djupare ner i min desperation. Men inte denna gången. 6 år senare är jag där det händer. Hoppar och studsar och hejar och jublar och high tenar med bruschan hela matchen. Lunkar ut på plan när det är klart. Sjunger hymnen. Ler. Dagen efter, Stortorget. Lika glad. hoppar, studsar och ler. Härligt det där med guld.
Imorgon kommer Martin hit och hjälper mig ställa iordning i lägenheten. Tur är väl det. För tusan vilken dålig datorlösning jag har nu. Får nackspärr och ryggont av att sitta här.
Så tänkte jag kanske skaffa katt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar