Distans

Nu har jag fått lite distans till min upp och ner, ner och upp vecka som precis passerat. Nu kan jag skriva om den.
Det var påskveckan.
På måndagen gick jag ner och ut genom min port. Jag skulle till affären. Jag skulle cykla till affären. Men då var det någon som inte ville mig väl. Någon som ville jävlas med mig. Någon som var ond, mycket ond. Denna någon hade stulit min cykel. Jag som precis blivit glad i att cykla igen. Jag som precis börjat njuta av våren, solen, cyklen och livet. Jag blev arg, ledsen, besviken, förbannad, uppgiven och bara allmänt förstörd. Min älskade cykel. Som varit med om så mycket med mig. Min rostiga, blåa monark cykel utan ordentlig sadel, Borta. Jag började promenera mot affären. Uppgiven. Behövde tröst och stöd. Ringde mina föräldrar. Grät lite. Skämdes för att jag grät på öppen gata. Så blev det tisdag. Jag jobbade kväll. Skulle ut på uppdrag, gick ut på parkeringen på jobb, ser plötsligt mina föräldrar komma körandes. Vad gör de här? Jo mina ljuvliga fantastiskt snälla föräldrar kommer med ett påskägg innehållandes en cykelnyckel. De har köpt en sprillans ny cykel till mig. Som skulle hämtas dagen efter. Dagen efter kom. Migrän med den. Så jag låg däckad hemma hela dagen. Inget jobb, ingen cykel, bara huvudvärk. På torsdagen var jag back in buissness. Jag hämtade cyklen. Jag jobbade kväll. Cykeln var fantastisk. Fin. Verkligen super fin. Underbar att cykla på. Jag cyklade hem från jobb. Åkte hem till Elina. Sov. Passade hundvalp hela dagen. Åkte med hundvalp till jobbet och hälsade på hundvalps matte. Hade det otroligt skönt. Fantastisk dag. Kom hem. Ingen cykel. Någon hade varit framme igen. Jag blev mest tom. Fan ta någon rent ut sagt.